Jag kan inte säga, varför jag tycker om svenska så mycket. Åt mig själv kom viljan att lära mig de främmande språken redan förran jag började skolan. Jag beundrade mycket om människor, som kunde tala svenska, engelska, tyska osv. Men i alla fall kan jag inte säga, varifrån kom det intresset för dem. Jag tror, att jag inte kunde tänka om utlandsresor, när jag var under sju år gammal. Ingen, förutom de rika, reste utomlands. Och jag tror, att jag inte kunde tänka på internationellt samarbete. Mina föraldrar kunde inte tala något annat språk än finska och därför kunde mitt eget intresse inte leda sitt ursprung från hemmet.

Mitt första språk i skolan var svenska. Jag började det i början av mellanskola när jag var elva år. Engelska var det nästa språket, som jag började ett år senare. Jag gillade båda språken mycket och i synnerhet engelska. Jag tittade på tv och försökte att förstå, vad de säger där och då och då märkte jag, att jag verkligen visste, vad de sade. Det var spännande och på sätt och vis det öppnade ett nytt värld för mig. Jag började lyssna på engelska sånger och försökte att översätta dem, vilket var ofta jättesvårt, eftersom det finns så mycket speciella uttrycken i engelska. Jag började skriva breven med Paul, en jämnårig pojke från Glasgow, Scotland. Vi fortsatte skrivning ända till början av 1980-talet, men sedan vi slutade. I början av 2000-talet ville jag hitta honom och slutligen lyckades jag. Jag, och faktiskt hela min familj, har träffat honom många gånger. Jag har besökt honom i Skottland många gånger och han har ömsesidigt rest hit några gånger.

Jag har inte studerat svenska efter skolan, som jag slutade 1977. Jag har nog talat det då och då och också läst, men eftersom jag inte använde det, började jag småningom glömma hela språket. Vi reste till Sverige på sommaren 1988 och där talade jag svenska, men tyvärr var jag ganska ofta tvungen att tala engelska, eftersom inte jag och inte svenska människor kunde förstå varandra. I slutet av 90-talet hade vår skola samarbete med en skola från Motala och från skolor från Blackburn. De engelska lärären kunde inte tala andra språken än engelska och därför var vår officiella språk engelska. En gång hämtade jag svenskar från hamnet i Helsingfors och när vi åkte genom stan, berättade jag om Helsingfors för dem. Plötsligt sade en av dem: "Sakke, du talar svenska??????" Jag tror att det var ganska överraskande för dem, eftersom vi hade talat bara engelska, när vår hela grupp från England, Sverige och Finland var tillsammans.

Litet efter min 50 års födelsedag, började jag tänka, att eftersom jag hade studerat svenska i skolan flitigt och jag hade tyckt om det, får jag inte glömma det helt och hållet.  Så, jag började läsa nyheter från internet och också gick jag till biblioteket för att läsa svenska tidningar. Jag började titta mera och mera svenska filmer och försökte att lyssna på dem utan finsk text. Och så småningom hittade jag, att jag verkligen förstår det bättre än tidigare.

Under de senaste åren har vi rest på Åland några gånger. Där kan man tänka på, att vi är utomlands, eftersom du inte kan höra finska och särskilt på västra Åland, fast Åland tillhör Finland. Ålänningar är i allmänhet mycket vänliga. Ganska ofta börjar de med engelska, men nuförtiden säger jag, att jag inte kan tala engelska - bara finska och svenska, och då  brukar vi prata svenska.

Ännu en trevlig historia, vilket hände på Santorini, i Grekland, i fjol. Den var tiden av VM-ishockey och jag lyckades hitta en bar, var man kunde titta på spelen. Där var just semifinalen mellan Sverige och Kanada och där fanns massor av svenska supportrar med de gula Tre kronor - skjortorna. Jag satt ner och sade hejsan till männen, som satte där vid bordet. Någon frågade nånting och jag svarade. Vi pratade litet om spelet och också om finska laget och litet senare mannen bredvid mig frågade om jag är en finne. När han hörde, att jag är, ropade han till sina vänner: "Hej kom hit, här är en finne, som talar svenska!!!!!!" Jag var litet stolt över mig.   

Jag skall resa igen till Åland i juli med min hustru för några dagar. Vi skall bo igen i  samma bed and breakfast ställe, var vi var för två år sedan. Den heter Granlunda gårdshotell och den ligger cirka 10 kilometer väst från Marienhamn.